En Gratis Gästbok från gastboken.com .:. Gästbok

Gästbok

(Totalt 169 inlägg)

Vet inte om det redan varit på tapeten, men ett utdrag ur Hermann Ungars bok finns i nya numret av tidskriften Subaltern: http://hstrom.nu/f

I samma nummer en text av Huysmans ur "En rade".

Jag applåderar planerna på att ge ut Ewers och Meyrink.

Vad gäller översättningar från tyska vill jag åter ta tillfället i akt att framhålla hur trevligt det vore med lite mer Przybyszewski på svenska, det ju runt hundra år sedan den ökände satanisten översattes sist.

Att översätta Lewis "The Monk" tycker jag däremot inte ter sig särskilt meningsfullt. Om ni absolut vill ge någon av de klassiska brittiska gotiska romanerna tycker jag att Maturins "Melmoth the Wanderer" vore ett bättre val – det är en mycket bättre roman, trots alla dess longörer och dess oavbrutna anglikanska predikande. En annan herre ni borde översätta från engelska är Golden Dawn-medlemmen John William Brodie-Innes, som skrev flera tilltalande weird tales.

Från franskan finns det hur mycket som helst som ni gärna får ge er i kast med. För att nämna några exempel:

Jean Lorrain
Marcel Schwob ("Monelles bok" har säkert gett många mersmak)
Léon Bloy
Charles Nodier
Théophile Gautier (särskilt hans dikter)
Jacques Cazotte (som skrev mycket annat spännande utöver "Le diable amoureaux"!)

Avslutningsvis har Yukio Mishima skrivit många dekadenta noveller som vore värda att samla i svensk översättning. Det finns självfallet också många romaner från hans penna som vore välkomna (han skrev, som bekant, runt 100 böcker, varav endast en mindre del finns översatta till europeiska språk).

Vi är inom kort redo att skicka den textkritiska utgåvan av Lovecrafts "Skuggan över Innsmouth" till tryck; en bok som kommer följas upp av Hermann Ungars "De lemlästade" samt ett nytryck av Lautréamonts "Maldoror - Samlade verk". Lite knapert på ekonomiska fronten, men vi lägger varenda öre på ett nytryck av Maldoror - verkar som folk är lite sugna på den. Den blir både bättre, tjockare och fullödigare. En definitiv samlad utgåva av Lautréamont på svenska. Inte fy skam.

Planen är ju att följa upp med nytryck av Rimbaud och Huysmans "Mot strömmen".

Recension av Drömmarnas berg i DAST-Magazine.

http://www.dast.nu/recension/drommarnas-berg

Recension av Machen i Göteborgs Fria Tidning idag:

http://www.goteborgsfria.nu/artikel/21349

Finfin recension av "Drömmarnas berg" i DN idag Torbjörn Elensky; något som förhoppningsvis hjälper oss finansiera det reviderade utökade nytrycket av "Maldoror - samlade verk"

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=761733

Inte mycket arbete kvar nu på Lovecrafts "Skuggan över Innsmouth", Ungars "De lemlästade" och Lautréamonts "Maldoror - Samlade verk". Vi hoppas ha samtliga ute till sommaren.

Nu finns det dekadenta debutverket DEN OFÖRSTÅDDA KAMPEN av Joon Svedelius Lindström för gratis nedladdning på http://www.fripress.se

LN: Alldeles riktigt, Egon Schiele; det är inte det regelrätta omslaget, men en bild av Schiele kommer att pryda det. Inte riktigt klart än. Hoppas kunna skicka "De lemlästade" till tryck inom några veckor.

Potocki är ett grymt stort projekt, så det kommer nog tyvärr att dröja ett tag till.

Kan tipsa alla som väntar på "De lemlästade" att man nu kan se en (förvisso mikroskopisk) omslagsbild på bokus. Egon Schiele verkar det till min stora glädje vara. Vilket datum kommer den?
(Blir Potocki av förresten?)

Har börjat trilla in lite recensioner på Machens "Drömmarnas berg. Således:

BTJ:

Den walesiske författaren Arthur Machens (1863-1947) rykte har bara växt med åren. Många efterföljare i horror- och fantasygenrerna - t.ex. H.P. Lovecraft och Ramsey Campbell - har hyllat honom. Främst är det berättelsesamlingarna The three impostors (1895) och The great god Pan (1894) som läses idag. Men de två böcker som här presenteras i lysande översättning är knappast sämre. Drömmarnas berg (orig. 1907) handlar om den unge aspirerande författaren Lucian Taylors gradvisa försjunkande och slutliga undergång i fantasins/litteraturens drömvärld. Visst doftar det tidstypisk dekadent sekelskiftesroman, men Machens trollkonst är att kombinera detaljrik miljöåtergivning med osviklig blick för det bortomvärldsliga. Kusligt intensivt levandegörs den walesiska landsbygden, Londons misär samt Taylors febriga drömmar. De korta poetiska novellerna i Ornament i jade (orig. 1924) ska Machen ha arbetat fram ur överskottsmaterialet från Drömmarnas berg. Samlingens gåtfulla, stillastående berättelser om utanförskap och magi eggar till snar omläsning. Utgåvan innehåller också förklarande noter och ett upplysande efterord. - Ivar Armini

Månadens bästa i DN:

Denna roman från 1907 har kallats den vackraste bok som någonsin skrivits på engelska. Den har också kallats den mest dekadenta bok som någonsin skrivits på engelska. Man kan tänka sig ytterligare epitet, som nu också läsare på svenska kan tillfoga den.
- Jonas Thente

HD/NST/ Landskronaposten:

http://hd.se/kultur/boken/2008/04/12/den-inre-varulven/
- recension av Henrik Petersen

Vi har funderingar på att ge ut Ewers "Alraune" som verkar vara en riktigt grotesk pärla och förhoppningsvis har vi Maldoror i reviderad utökad upplaga ute lagom till sommaren.

Dessutom håller vi nu på att avsluta en textkritisk utgåva av Lovecrafts "Skuggan över Innsmouth" som kommer innehålla de sällan publicerade strukna avsnitten, Lovecrafts egna anteckningar till novellen samt hans självbiografiska "Some notes on a nonentity" utöver mycket annat. Det kommer bli en riktigt skojig utgåva.

Det här verkar fantastiskt. Ännu en Maldoror lär sälja som smör, även med prisökning

Inledningsvis vill jag tacka Er för alla intressanta utgåvor. Emotser kommande publikationer från Ert förlag med spänning. Hanns Heinz Ewers "De besatta" och "Som Rahjans Gäst i Indialand" finns redan som bekant översatta till svenska, men andra alster ur hans övriga produktion skulle jag sätta värde på om Ni kan tänka Er att utge. Detsamma torde gälla för Meyrinks "Das grüne Gesicht", som nog många kommer att uppskatta lika mycket som jag.
Bästa hälsningar, Fredrik

På andra sidan Drömmarnas berg

Ur Arthur Isfelts arbetsdagbok 2007-07-18

När jag var liten hade jag en ständigt återkommande dröm. Den tonsattes alltid av ett dunkande, lika taktfast som klockans tickande. Så här i efterhand har jag insett att den suggestiva musiken bara var blodet som susade genom mitt huvud. Men när jag var sju år, då var det en mässa över alla tänkbara mardrömmar. När jag var barn tycktes hela världen rymmas i mitt huvud, på samma sätt som den mäktiga oceanens andetag och svallande vågor dväljs i den minsta snäckan. Man behöver bara lägga den mot örat och lyssna. Tusentals år viskar sin gåtfulla historia i detta kärl, vågorna som bar Odysseus till Penelope böljar fortfarande där.
I min barndoms trädgård växte ett jättelikt päronträd; i drömmen bar det aldrig frukt men stod ständigt i blom med sina snövita buketter – stora som mansnävar. Dessa blommor luktade sällsamt, lite obehagligt och fränt.
Drömmen börjar alltid här.
Vi högg ner det där päronträdet, men inte i min dröm. Där växer det som aldrig förr. Till vänster om trädgården står ett fallfärdigt hus, gult med vita knutar: flagnande färg, spruckna fönster och ett tak som svankar sin rygg lika vigt som en katt. Jag tittar in genom ett av dessa fönster – och ser alltid samma sak. Det står en rostig spis där, en gungstol och ett skrivbord. På skrivbordet ligger en trave tidningar och på väggen hänger ett fotografi. Det fotografiet glömmer jag aldrig. Kvinnan på bilden är i sjuttioårsåldern, hon har håret uppsatt i en knut och små runda glasögon vilar lätt mot hennes spetsiga näsa. Hon tittar inte rakt in i kameran. Hon ser någonting utanför bilden. Jag har alltid undrat vad. Huset är rivet sedan länge, men aldrig i drömmen.
Till höger om mig breder en potatisåker ut sig; ett frodigt fält av grön blast som följsamt lyder vindens nycker. Och en bit bortanför ligger hästhagen. Jag hör redan hästarnas hovar banka mot jorden, hårdare än mitt blod orkar svallar. Men jag ser inga hästar: hör bara dessa hovar som klapprar mot myllan.
Sedan går jag ner i sänkan, jag följer stigen mot den brusande ån. Solen stänker sitt guld i vattnet och vinden river sina osynliga fingrar genom hassel, bok och lönn. Men det är inte bara sol och vind, för en mäktigare röst talar nu. Vad säger denna röst? Kunde jag ens begripa det då?
Nu inser jag att jag har drömt variationer av samma dröm i hela mitt liv, att jag har hört en enda puls slå; att jag har levt med mitt hjärta tätt slutet intill naturens hjärta - att mitt blod strömmar i hennes. Drömmen lärde mig det.
Jag går vidare med mitt drömansikte.
Det sitter en man i skogen. Han böjer sig över något, han sitter på huk. Plötsligt får han syn på mig och det känns som om jag inkräktar, som om jag har syndat, och jorden skälver under mina fötter. Han vänder sitt ansikte mot mig. Det första jag ser är hans gula ögon och sedan hornen i pannan. Återigen de där dunkande hovarna … men nu hans hovar.
Härom natten återvände samma dröm.
När jag läser Arthur Machen kommer jag alltid att tänka på den här drömmen. Machen skrev en gång i sin självbiografi Far off Things att ”vi arbetar i lera men drömmer i eld”. Kanske lever vi också i lera, men något händer när drömmens portar slås upp. Jorden fattar eld och minsta grässtrå, ynkligaste löv och varje vattendroppe förvandlas till en symbol. Drömmen talar alltid sitt tydliga språk så länge man inte försöker tyda eller tolka det med sin vakna blick.; man måste läsa de tecken som står ristade på insidan av ögonlocken.
Drömmen är inte mindre verklig än livet, men den låter sig inte fästas på papper eller uttalas i ord.
Detta är Arthur Machens dilemma, hela hans författarskap handlar om precis det, om den avgrund som gapar mellan idén och utförandet, mellan drömmen och verkligheten; om den häxkraft som drömvärlden utövar eftersom livet inte kan vara annat än en blek kopia av en hägrande längtan som inte låter sig stillas.
Vad gör då Lucian Taylor i Drömmarnas berg?
Jo, han försöker överbrygga denna klyfta med språkets hjälp – han tror sig ha funnit en väg ut. Han vill drömma även i vaket tillstånd och försöker förvandla några tecken på ett papper till en mässa, en ritual, en religion. I Machens novell ”A fragment of Life” lyckas Edward Darnell omvandla hela livet till en dröm och en ceremoni. I The Secret Glory finner unge Meyrick den heliga gralen – en symbol för allt som samtiden har försakat.
Vem orkar dröja på ytan när ytan är obegriplig? ”Den rent fysiska människan kan varken bli en stor syndare eller ett stort helgon”, säger Ambrose i Machens novell ”The White People” och tillägger, ”de flesta av oss är bara likgiltiga”. Dessa ord rymmer en stor sanning. Geniet säger sällan mer än idioten; geniet flyter på ytan medan idioten aldrig går upp för att hämta andan.
Livet måste betvingas och det finns inget annat vapen än drömmen. Orden kan ge oss en rustning kring hjärtat, men vi har inget att angripa livet med. Ska vi tro att en fårhjord är en armé och en väderkvarn en jätte? Absolut, för de är inte mindre än så. Sadla den gamla mulan, ta på den rostiga brynjan och hämta lansen.
Lucian Taylor är dömd att misslyckas från den stund han fattar pennan. Bläck har inget att säga om denna värld, han kan bara sjunka ner i den djupaste av drömmar, den ur vilken ingen människa någonsin vaknar.
Hela Drömmarnas berg är inget annat än rörelsen mot den sista drömmen, ögonblicket innan medvetandets sista glöd pyr ut. Hazel Motes går samma öde till mötes i Flannery O’Connors Blodsbunden. Lucian drömmer inget annat än denna dröm; Motes, däremot, har bara mardrömmar. För honom är båda sidor av myntet lika smutsiga; livet lika torftigt som drömmen.
Låt oss se på de båda, i livets slutskede och i drömmens begynnelse:
Hazel Motes: ”Hon såg honom försvinna längre och längre bort, längre och längre in i mörkret, tills han var en glödande nålspets av ljus.”
Lucian Taylor: ”Det flämtande ljuset sken genom de döda ögonen in i den döende hjärnan, och det flammade en glöd där inne, som om de väldiga luckorna till en smältugn höll på att öppnas.”
Lucian är tillbaka där han började. Cirkeln är sluten. Dessa luckor låter sig aldrig stängas; han kommer att brinna till dess att inget återstår.

Jag drömmer min dröm igen; vaken drömmer jag. Novalis skrev: ”Vårt liv är ingen dröm, men det borde vara det och kommer kanske att bli det.” Måhända var potatisåkern i min dröm inget annat än en parkeringsplats, kanske var ån bara en motorväg och hassel och bok och lönn inget annat än betonghusen som sträckte sina platta hjässor mot himlen; och kanske var Pan bara ett rådjur. Det är väl egentligen ganska oviktigt. Men det där ljuset som sken i min dröm och den där vinden som ven under mina ögonlock var något som tog sig över på den andra sidan och lyckades överbrygga avgrunden; men jag tänker inte skriva om det, jag ska inte försöka sätta ord till det. Jag nöjer mig med att drömma i eld och jag uthärdar att leva i lera.

Jag ser verkligen fram emot att köpa Huysmans "En Route" och Ungars "De lemlästade"!

Av de författare ni funderar på att översatta och ville ha synpunkter på tycker jag spontant att Hans Heinz Ewers och Horacio Quiroga verkar intressanta.

Tack för en bra sida!

Hermann Ungars "De lemlästade", text 3.

Polzer gick raka vägen från banken till Karl Fanta. Det var tisdag.
Karl satt i en fåtölj som hade flyttats fram till fönstret.
”Tisdag”, utbrast han när Franz Polzer steg in. Polzer tog med sig en stol till fönstret.
”Hur står det till?” frågade han nervöst.
Karl skrattade.
”En lysande fråga! Hur det står till? Men så har du ju heller aldrig varit särskilt klyftig. Det säger jag inte för att förolämpa dig, Franz. Det är bara ett faktum! Tja, hur står det till med mig utan ben och med varbölder på armarna? Förträffligt, käre Franz, förträffligt!” Han skrattade och glodde ilsket på Franz genom sina stora, hornbågade glasögon.
Franz Polzer teg. Han var van vid att Karl fick dessa utbrott, som han fruktade och inte kunde göra något åt. På senare tid hade Karl börjat prata ofta, nästan utan avbrott. Det var som om han var rädd för tystnaden i ett samtal.
”Men du då, käre Franz, hur står det till med sig? Du är väl fortfarande mitt i smeten, ditt societetslejon, ha, ha! Hur går det med din fru Klara Porges? Vilket namn, jag säger då det! Lägger hon fortfarande på hullet, din änka? Kan du tillfredsställa henne, Polzer? Jag skulle inte satsa mina pengar på det!”
”För Guds skull”, sade Franz Polzer, ”du vet att mitt förhållande till henne är strikt formellt. Jag hyr ett rum av henne. Hon kommer från en respektabel familj.”
Karl Fanta skrattade högt:
”Från en respektabel familj! Franz, Franz, dessa tisdagar är höjdpunkten i mitt liv. Från en respektabel familj! Unga jäntor från respektabla familjer …”, sedan brast han på nytt ut i skratt. ”Polzer, jag vill träffa henne, din respektabla fru Klara Porges. Jag har bett dig om det förut.”
”Hon är en obildad kvinna”, sade Polzer. ”Vad ska du med henne till?”
”Hysch!” sade Karl Fanta och lutade sig framåt i sin stol. ”Hon får inte höra! Jag måste träffa henne – jag måste härifrån!”
”Härifrån, var?” frågade Polzer förskräckt. ”Du? Vart?”
Karl Fanta sneglade mot dörren. ”Hon hatar mig”, sade han tyst. Han flackade med blicken. ”Hon vill se mig död!”
”Vem?” Polzer reste sig med ett ryck. ”Vem vill se dig död?”
”Hon! Se inte så förvånad ut! Hon vill se mig död. Hon vill vara fri. Dessutom är hon rädd för mig, och det är ytterligare en anledning.”
”Dora?”
”Ja, Dora! Jag var en annan när hon gifte sig med mig. Nu ligger jag här utan ben. En stump. Armarna är redan täckta av varbölder. Mina händer är alltid svettiga, trots att jag inte gör något. Och så den här buken som bara blir fetare och fetare, som en uppblåst säck, och allt helvete med avföringen …! Jag vill ha en manlig skötare, Polzer, en avlönad skötare, hör du det? Men det tillåter hon inte, hon vägrar släppa min döende kropp med blicken. Hon tror att jag kommer bli bättre. Det är outhärdligt.”
”Är det outhärdligt för Dora?”
”Det är outhärdligt för mig, Polzer, jag står inte ut! Hon är tålmodig, from som ett lamm, vad ska man tro? Vilken uppoffring, säger folk! Lindar om mina stinkande sår. ’Känner du stanken?’ frågar jag. Men hon ler bara milt som om hon inte kunde känna den. ’Du håller sannerligen god min’, säger jag. ’Du står inte ut älskade Dora, hjärtat mitt’, säger jag. ’Kom närmare med näsan’, säger jag. Då kommer hon så nära med läpparna att man skulle kunna tro att hon tänkte kyssa de slemmiga flytningarna. Jag ser tydligt att hon ler och låter bli att grimasera; hon andas högt och djupt som om hon doftade på en ros. Men jag genomskådar det, Polzer, jag genomskådar det. Jag vet att hon går ut och spyr efteråt. Jag äcklar henne. Men hon är smart, smart. Hon inbillar sig att hon kan vänta. Det kan ju inte dröja länge till. Ingen anledning att bli upprörd, tänker hon, ingen anledning att tvista och skrika. Haha! Om jag bara kunde sätta käppar i hennes hjul. Mina ben lär ju inte växa ut igen. Men leva vidare kan jag, sådan jag är, oförmögen att röra mig, stinkande, svettig, fet; bara för att jävlas med henne, fattar du Polzer, bara för att jävlas med henne. Hon tror att jag inte behöver henne längre om jag hade en skötare. Men eftersom jag inte har det måste jag akta mig för att göra henne upprörd. Jag måste vara vänlig mot henne, le, så att hon inte överger mig. Jag kan inte berätta vad jag vet. Det finns ingen anledning. Det skulle inte tjäna något till. Hon skulle lämna mig vid det här fönstret på morgonen och låta mig sitta här hela dagen. När jag har en skötare, Polzer, ska han köra mig från rum till rum, utan uppehåll, så att inget undgår mig. Jag ska vara här och jag ska vara där. Jag ska vara överallt. Då ska jag berätta allt jag vet för henne, Polzer, allt. Och sedan ska jag försvinna härifrån.”

Vi håller tummarna för att Hermann Ungars "De lemlästade" får Kulturrådsstöd nu i april. Om det blir så kommer vi att ge ut ett reviderat och utökat nytryck av "Maldoror - Samlade Verk". Det är bara och hoppas!

snälla, låt ekonomin stå er bi och tryck upp maldoror och rimbaud igen.

Jag tycker att någon av de stora biografierna över Beckett borde finnas på svenska, t.ex. Damed to fame. Det finns faktiskt ingen egentlig biografi över Beckett på svenska, vilket är en skandal (Torsten Ekboms "Samuel Beckett" behandlar främst hans verk). Frågan är kanske hur väl Beckett passar förlaget, men man skulle kunna hävda att det finns kopplingar till bland andra Huysmans, Leopardi och Yeats.

/Andreas

Hermann Ungar: utdrag ur "De lemlästade", text 2.

”Fadern var en sträng, hårt arbetande och reserverad man. Sedan barnsben hade Franz Polzer tvingats hjälpa sin far med butiken, och därför hade han knappt haft tid att göra sina läxor. Trots det krävde fadern goda betyg från sin son. När Polzer en gång fick underkänt vägrade fadern att ge honom kvällsmat i fyra veckors tid. Polzer var vid det tillfället sjutton år gammal.
En faster bodde hos dem, en barnlös änka som hade flyttat in efter moderns död för att ta hand om hushållet för hans fars räkning. Polzer inbillade sig att fastern hade drivit ut hans döda mor ur huset, och från första gången han såg henne gjorde han inga försök att dölja sitt ogillande. Och hon försökte å sin sida inte heller att dölja sin uppfattning om honom. Hon sade att han var en satunge som aldrig skulle bli något, och kallade hon glupsk och arbetsskygg. Hon gav honom så lite att äta att han var tvungen att göra en kopia av nyckeln till hennes skåp, och om natten i hemlighet stjäla saker i faderns hus.
Till råga på allt hade något hänt som bara kan beskrivas med största reservation. Polzer var då fjorton år, och han hade en tonårings lättupphetsade fantasi, som dessutom eggades av hans hat. Relationen mellan man och kvinna kunde han inte betrakta som något annat än obehaglig och i grund och botten vämjelig. Blotta tanken på en naken kvinnokropp fyllde honom med avsky. En gång hade han gått in i fasterns rum medan hon tvättade sig. Synen av hennes likbleka överkropp och hennes trötta, slappa kött etsade sig fast i hans sinne och vägrade att släppa taget. En natt stod han vid det öppna brödskåpet, i den mörka hallen bakom butiken, när dörren till hans fasters rum plötsligt öppnades. Han tryckte sig mot väggen. I den upplysta dörröppningen stod hans far i sin nattskjorta. Ett kort ögonblick syntes skuggan från fastern bakom honom. Hon låste dörren från insidan. Fadern gick förbi en knapp meter från honom. Hans nattskjorta var uppknäppt och Polzer tyckte att han trots mörkret kunde se hans håriga bringa. En kort stund kände han doften av nybakat bröd som fadern alltid släpade med sig från butiken. Polzer höll andan och stod blickstilla kvar på sin plats långt efter det att fadern hade stängt dörren till sitt sovrum bakom sig.
På Franz Polzer gjorde denna upplevelse ett intryck som skulle spela en betydande roll senare i livet. Även om han bara hade sett fasterns skugga så var han övertygad att hon hade varit naken vid det här tillfället. Från denna stund började han att plågas av tankar på de otyglade scener som varje natt måste utspela sig mellan hans far och hans fars syster. Polzer hade inga andra bevis än denna enda nattliga upplevelse. Och inte heller hände det något senare, som kunde styrka hans misstankar.
Polzer låg sömnlös till dess att gryningen bräckte. Han lyssnade. Han tyckte sig höra knarrande dörrar, och försiktiga, tveksamma fotsteg på det gamla husets murkna golv. Han vaknade med ett ryck ur sin slummer, övertygad att han hade hört ett kvävt skrik. Han fylldes av bittert äckel. Samtidigt tvingade hans nyfikenhet honom att nattetid smyga bort till sin fasters dörr. Han hörde aldrig något annat än hennes andetag.
Franz Polzer fick ofta stryk av sin far medan fastern höll tag i honom. På nätterna drömde han om sin far, och i drömmen var Polzer gränslöst förfasad över hur fadern såg ut, över hans smutsiga kläder och hans röda, avtrubbade drömansikte, bakom vilket fastern stod och uppmuntrade sin bror att prygla och plåga Polzer. När han dagen efter en sådan natt råkade på sin far ville han få stryk av honom igen. Det kändes som om han var tvungen att förverkliga allt, inklusive sitt hat mot fadern, genom att få den sistnämnde att slå honom i ryggen med sina tunga nävar, även i vaket tillstånd. Ändå ansåg han sig vuxen, det var åtminstone vad han tyckte, men han var klenare, så mycket klenare än sin far.”

Sida 2/9 « föregående | nästa » gå till: