|
(Totalt 3481 inlägg) |
 |
|
| *Fair ...* sa han lite trevandes i tanken. Han skulle vilja begrava honom i familjegraven men han vill att hon är okej med det. |
|
|
|
|
| Trött stapplade hon mot deras sovrum och la sig på sängen. Hon drog täcket omkring sig och grät tyst. Sitt första barn hade hon förlorat och ni visste hon inte om hon någonsin skulle kunna förlåta sig själv för det. Hennes mamma hade haft rätt, hon var patetisk.. |
|
|
|
|
| Han sjönk matt ner på en fotölj och virade en filt om den lilla kroppen som han höll i. Död ... nej .... det kan inte vara sant, FÅR inte vara sant. |
|
|
|
|
| Lugnade sig lite när hon hörde sin älskades röst i huvudet men hon hade svårt att återhämta sig riktigt när han inte var vid hennes sida. "Tack för din hjälp återigen. Håll det här för dig själv, ingen behöver veta något ännu" sa hon menande till Lorden. Han nickade och bugade sig innan han försvann. Fair reste sig illamående från bordet. Hon hade inte ont längre, ingen fysisk smärta iallafall. |
|
|
|
|
| *I ett av de bakre rummen* svarade han i tanken och såg bara ner mot barnet. Han hade inte kunnat sluta stirra. |
|
|
|
|
| Efter en stund började Fair kvickna till. Hon mådde illa och var ganska omtöcknad. Lorden gick fram till henne när han märkte att hon höll på att vakna. "Hur känner ni er min drottning?" Den unga kvinnan nickade bara som svar på hans fråga "Vart är barnet?" undrade hon och såg sig yrt omkring efter Eco. Hon började sakta känna rädslan komma tillbaka över att han inte fanns hos henne. "vart är Eco?" frågade hon och man kunde tydligt höra en början till panik. |
|
|
|
|
| Han nickade innan han ursäktade sig och gick iväg. Väl i ett annat um lutade han sig matt mot väggen och såg ner mot barnet. |
|
|
|
|
| Lorden nickade och gav honom barnet innan han började arbetet med att hela Fair. När han var klar tvättade han av henne och plockade ihop sina saker. "Jag väntar till hon har vaknat så allt ser bra ut" |
|
|
|
|
| Han såg tyst ner mot fair och kollade upp först när han vart tilltalad. Han var tyst ett tag innan han nickade. "Hai" sa han och tog tyst det döda barnet. |
|
|
|
|
| Lorden började arbeta så fort Fair somnat in och han var säker på att hon inte kände något. Han la snittet vid henne mage och plockade ut det döda barnet. Han klippte av navelsträngen och lindade in det i en handduk innan han såg mot Eco. "Vill du ta honom ers höghet?" undrade han. |
|
|
|
|
| Han såg tyst ner mot henne och höll mjukt hennes hand. Han ville inget annat än inbilla sig att allt var en enda mardröm, att han snart skulle vakna men han visste att det kommer inte hända. |
|
|
|
|
| Efter alla förberedelser gjorts lade sig fair ner på det inburna operationsbordet. Hon tog ett mjukt tag om Ecos hand. "är ni beredd min drottning?" Fair nickade och Lorden började ge henne sömnmedlet. |
|
|
|
|
| Han följde tyst efter och såg mot henne. Underbara Fair. Vad hade dem gjort för att förtjäna det här egentligen? |
|
|
|
|
| "Jag måste söva er för det här ingreppet ers höghet. " Fair ville egentligen inte utsätta sig för det men barnet måste ut. "Som ni vill, gör det fort och min make kommer bevaka hela ingreppet så inga misstag begås. "Lorden nickade och bugade sig lätt mot Eco. Fair gick in i deras stora badrum och läkaren följde efter för att förbereda. |
|
|
|
|
| Han ryckte till av knackningarna och såg mot henne innan han nickade svagt. Tyst gick han fram till henne och tog hennes hand. |
|
|
|
|
| Det knackade på dörren. Fair såg mot Eco. "Jag behöver dig nu." mumlade hon innan hon gick mot dörren och öppnade. "Kom in." Lorden såg sorgset på henne. "Ers höghet, jag beklagar verkligen" Fair log sorgset och nickade. " |
|
|
|
|
| Han satt bara tyst och stirrade rakt fram med tom blick. Hur hade det kunnat hända? |
|
|
|
|
| Hon reste sig upp ur hans famn och gick bort till ett bord. Sakta började hon skriva till deras mest tillitna helare. Efter ha skickat bud efter honom sjönk hon ner bredvid Eco. |
|
|
|
|
| "mmm" var allt han fick fram. Han kände sig bedövad, som att allting var enenda dröm. Nej, en mardröm. Något annat kan det inte vara |
|
|
|
|
| Hon reste sig upp och satte sig i hans knä och la armarna om honom. Hennes mage värkte och hon mådde illa. "Vi måste ta ut det" viskade hon bedröva. |
|
|
|
| Sida 2/175 « föregående | nästa » gå till:
|
|
| |
 |
Reklamfri hemsida | Gratis forum | Gratis gästbok | Administration | Integritet | Villkor
|