|
(Totalt 483 inlägg) |
 |
|
| Han spände sig direkt när han såg slagfältet framför sig. Han hörde skriken och svärden som slogs, hovtrampen var åter höga och han hörde när de träffade kroppar eller marken, han ville bara skrika men kunde inte, han satt bara tyst och när allt försvann svalde han och såg ner i marken. "Jag visste det egentligen djupt inne. Men det är ett ärr jag kommer få leva med tills jag drar mittt sissta andetag är jag rädd." sa han och såg sedan upp litet leendes. "Men jag får se på det så här: Om jag dött, då hade jag aldrig träffat Sparven, er, fått fri till ALicya eller uppleva allt annat jag upplevt." sa han suckandes. |
|
|
|
|
| Hon kramade den försiktigt och slöt ögonen samtidigt som hon visade vad som hade hänt om han visat sig på slagfältet. Gerro som liten reste sig upp ur buskarna och det hejdade mannen som dödade brodern i några sekunder. Tillräckligt med tid för honom att ta sig upp och hugga ner den som anfallit honom. Men så från ingenstans borrades en pil in i hans hjärta och han föll till marken. Den lilla pojken var vett skrämd och försökte strida men de var för många och hand stupade sida vid sida med sin bror. Cemi drog bort handen och öppnade ögonen. "Det här är vad som hänt om du försökt." |
|
|
|
|
| Han vart förvånad men gjorde som hon sa och lade handen i hennes. |
|
|
|
|
| Sorgset reste hon sig upp och gick fram till honom. "Ge mig din hand" Hon höll fram sin och väntade på att han skulle lägga sin i hennes. |
|
|
|
|
| "Jag vet att det är sant... men det hjälper inte, eftersom jag vet att minsta grej från mig hade kunnat rädda honom..." sa han och log sedan milt. "Men om det inte skett som det skett hade jag inte fått träffa henne." sa han milt och log mot Alicya. |
|
|
|
|
| Hon visste vad det var som gjorde att han inte kunde sova. Han klandrade sig själv för det som hänt hans far och bror. "Gerro du var ett barn. Och det du fick se var avskyvärt men du måste försöka förstå att det inte var ditt fel att din bror blev dödad. Det var inte du som höll i det svärd som dräpte honom. Det här har du berättat för Alicya och jag vet att hon sa samma sak som jag gjorde nyss. Hon har sin mors visdom den flickan." Hon tystnade för en stund. "Du gjorde något för att rädda din bror den dagen..du var tyst och du fick leva. Deras syfte med att dra ut i strid var att skydda dig och eran familj, om du sagt något hade deras död varit förgäves." |
|
|
|
|
| "När solen var en bit upp på himelen syntes dem tydligt för oss där vi stod gömda. Både min familj och mina vänner. Men även dem. Det var inte en handfull män som ynglingen sagt. Det vart heller ingen strid, det vart en slakt." sa han och svlade klumpen i halsen. "Jag stod förstenad, oförmögen att röra mig eller tänka klart. Framför mig såg jag varenda en av mina vänner slaktas. Jag såg min far falla, min bror hade slungats av hästen och i allt tumullt såg han mig, Vi hade ögonkontakt och bakom honom kom en av dem upp. Ett ljud eller en rörelse från mig och han hade kommit upp och klarat sig. Men inte ens det lyckades med och han vart dödad. Inte förens fältet rensats på levande vågade jag röra mig och tog mig då upp på Puffen. Lojal som alltid tog han mig snabbt hem." han tystnade och greppade en sten med handen för att armen inte skulle darra. "Jag kan fortfarande peka ut allt, var minsta fluga satt på fältet och det är vad som hemnsöker mig en månad innan dagen det skedde på för att sluta dagen ärpå." sa han sedan och drog en hand genom håret. |
|
|
|
|
| Hon nickade och fortsatte lyssna. |
|
|
|
|
| "Samma natt som de gav sig av lottsades jag sova innan jag smög mig ner i stallet. Där gjorde jag i ordning Puffen, en ponny som lät mig rida honom på samma sätt som Sparven nu låter mig rida på honom nu." sa han och svalde tungt. Jag följde efter, eller lät Puffen följa efter genom att låta honom spåra. Vi kom fram i gryningen och höll oss väl dolda för både människor och djur." fortsatte han sedan. |
|
|
|
|
| Hon såg på den unge mannen och beundrade någonstans hans styrka att gå vídare samtidigt som han bar på något som tyngde honom mycket. |
|
|
|
|
| Han skulle just fortsätta när Alicya rörde på sig så istället såg han mot henne. "Bland dem som skickades fanns min äldre bror och min far. Min mor hade dött av lunginflamation när jag var runt 3 så de var den sissta familj jag hade kvar. Min far var ytterst noga med att berätta för mig gång på gång att jag inte fick följa med men insåg att det inte skulle hjälpa, så han fick hans nåd Mercurius att beordra mig men likväl bet det inte i min tjocka skalle." sa han med ett litet leende. Han kunde se dem framför sig så tydligt. |
|
|
|
|
| Hon nickade och såg på alicya när hon rörde på sig. |
|
|
|
|
| "Vi hade precis fått besök av en yngling i samma ålder. Ytters nervös av sig men hans hade något lugnt över sig och han var en mästare på flöjt. Från honom fick vi höra om en mindre invasionsstyrka så det skickades en mindre grupp på kanske 50man att köra ut dem ur landet." sa han och svalde lätt. |
|
|
|
|
| Hon såg på honom när han började berätta. Tålmodigt väntade hon när han tog en paus. |
|
|
|
|
| Han nickade lite medgivande ännu en gång. "Jag var inte gammal, knappt 10 år ens en gång, Var nog närmare 5 eller 7 skulle jag tro." började han och fuktade läpparna smått. |
|
|
|
| Sida 3/33 « föregående | nästa » gå till:
|
|
| |
 |
Reklamfri hemsida | Gratis forum | Gratis gästbok | Administration | Integritet | Villkor
|