|
(Totalt 25 inlägg) |
 |
|
| Han satt stilla en lång stund och bara stirrade ut över landskapet som bredde ut sig för hans blick. hela tiden fanns det ett litet leende på hans läppar. Tänk att han varit isolerad från allt det här så länge..... sakta när tankarna vart mörkare och mörkare så försvannn hans leende och ansiktet vart mer och mer slutet. Efter ett tag var det lika stelt som hans föregångare ofta hade, helt orörligt, som ett stenansikte utan känslor, helt tomt på annat än dragen som visade vem det var. |
|
|
|
|
| Hon kände sig fortfarande kluven i mitten. Sist hon varit här hade Raij givit henne sällskap och nu satt hon här.. Med Grimas konung. Hon kunde ändå inte hjälpa att le lite. Det var ju helt fantastiskt. Och Höner såg ut att trivas. Och det var ju alltid det viktigaste. |
|
|
|
|
| Han såg efter henne och satte sig sakta ner på stenen. Hans blick svepte över landskapet och han fick sakta ett leende över ansiktet. |
|
|
|
|
| Hon märkte att Höner inte direkt var den sociala typen. Så därför teg hon och blicka åter ut över havet. Hon hade försökt att få igång ett samtal i alla fal. Just nu hade hon inte mer på sin hjärna att säga. tyst tog hon ännu ett steg ut mot vattnet. Hon böjde sig lätt ner och kände på vattnet. Det var som alltid iskallt. Oavsett årstid kunde man ge sig på att man svalkade isg i detta vatten. |
|
|
|
|
| "Bra antar jag..." sa han och blickade ut. Sedan sneglade han mot henne innan han blickade ut över vattnet och han lade armarna i kors. |
|
|
|
|
| "Förut, kunde man se då älvorna hämtade nymfernas hår på mornarna. Och hur de samlade daggen till vatten och stärke till dess bon. Jag spenderade mycket tid av min uppväxt här. Tillsammans med naturen och dess skapelser." Hon blickade ut över Lorien och log. Allting hon hade gått igenom, badet vid standkanten var första gången hon hade lärt sig heala. Cemi hade gett henne en gåva, Och den gåvan höll hon väldigt kär. "Hur trivs Ni som i Grima då? Ni styr över ett vackert stycke land må jag säga" |
|
|
|
|
| Han nickade när han hörde hennes ord. Men han satt inte av utan lutade sig mot sadelknoppen och log lätt där han kollade på henne. Sedan rätade han på sig och satt av. Han ledde bort hingsten och band honom vid ett träd innan han gick ut till henne. "Ja, vackert..." sa han sakta. |
|
|
|
|
| Hon hörde Höner bakom sig. Nightmare gillade nog inte att vara bakom Shadow, men han kunde nog lätt galoppera om henne och Shadow om de vill. Men hon stannade tillslut. Där ute fanns en klippa som hon älskade att sitta på. Tänka sig, hon var på väg att visa sin tillflyktsplats. Hon klappade Shadow på halsen och satte av. "Det här är ett av de finaste ställerna jag känner till" Sade hon och gick ut mot klippan som vette ut över Loriens kallavatten. Ute där tog vinden och Galadriel blev tvungen att hålla sig om armarna för att inte frysa. |
|
|
|
|
Han galopperade efter och Nightmare hade en enorm samling och trampade väl under sig. Hovarna dundrade mot marken och man hörde hingsten långt innan man såg honom. Plöttsligt svängde han honom ett fjärdedels varv åt sidan och gjorde en snabb halt. Han var bakom Galadriel så han störde inte genom att göra halt. Han blickade ut över vattnet och log. Lika vackert som han hört... Sedan satte han hingsten i galopp efter Galadriel och undvek noga alla grenar.
Hon smet snabbt iväg och såg några hjortar. Kanon, en stor och hon klarar sig en dag eller två.... |
|
|
|
|
| Shadow galopperade på över Loriens äng. Några rötter stack upp på stigen och träden hängde över som om de på någotvis utgjorde en dunge. Det blonda håret guppade på hennes vita cape som sträckte ut sig då vinden tog i. Åh, hon var faktiskt lycklig för stunden och Loriens vaten var alltid vackert. Det fick henne att slappna av. |
|
|
|
|
| |
 |
Reklamfri hemsida | Gratis forum | Gratis gästbok | Administration | Integritet | Villkor
|